Dagen började med att jag min sömntuta försov mig!!!

Vilket innebar att jag hade knappa timman på mig att väcka barnet, klä barnet, byta bajsblöja på barnet, mata barnet, svara i telefonen som vägrade sluta ringa, klä mig själv, borsta tänderna, dricka gammalt kaffe från igår, klä på barnet alla ytterkläder, klä av barnet alla ytterkläder, byta bajsblöja, klä på barnet alla förbannade ytterkläder, klä mig själv, ut fort som fan genom dörren då jag nu ser att vi har 4 minuter på oss tills bussen går, in i hissen, ut genom porten och över snöhögen, halvt springandes till bussen och över femtioelvatusen snöhögar (bannade skottningsgubbar, sparken skulle ni ha! Just idag iaf) hinner precis på bussen, av bussen och skynda skynda till ögonkliniken. 10 minuter till godo, bra! Sitter nu ner som en annan surkärring och väntar och leker med en way to glad son.

- Filip?

Nu så... Väl där inne får jag reda på att det blivit miss i bokningen och att han inte ska komma försen han är 1 år. Men vad i hel*ete?! Hon kollar honom iaf så gott det nu går på en 6 månaders. Han fick en stor OK stämpel i baken och sen var det bara kämpa sig hemåt igen. Bussresan hem gick något sånär då busschaffören tvärnita hela tiden och sket blanka f*n i att jag hade en liten i vagnen. Ja och eftersom det redan var en skitdag så kunde jag inte hålla tyst. När jag väl skällt ut honom för noter så vägrade han sänka bussen och efter lite kämpande så var vi väl av. Ja nu stod jag där i ännu en snöhög och kunde inte hålla mig. Nu kom tårarna, vilket tålamod va?  Ja bättre start på dagen kan man ju leta efter. Jä*la skitdag!

Kan man om möjligt önska sig tålamod i julklapp? ;)