När vår älskade Filip fick komma till världen ♥
Det blir inte alltid som man har tänkt sig, ibland går det inte ens att föreställa sig hur livet så snabbt kan vändas och upp ned.
Den 17 juni blev jag i vecka 29+4 inlagd med högt blodtryck på BB. Jag fick dela rum med en jätte trevlig tjej som väntade en liten flicka, mamman hade även hon högt blodtryck men var beräknad vilken dag som helst. När man ligger inne för högt blodtryck så är det vila som gäller, inte så enkelt alla gånger då man får panik av att bara ligga! Vi två blivande mammor tjattrade på rätt bra om dagarna och drömde oss bort, Kristin drömde om att få komma hem med bebis och jag drömde om att få komma hem och växa mig ännu större.
Mitt blodtryck dummade sig varje dag och ville inte hålla sig nere trots en hel del mediciner. Jag gjorde CTG-kurvor 3-4 stycken varje dag och hann göra 2 tillväxtultraljud och så kollade dom hur flödet på navelsträngen såg ut. På söndagen den 20 juni såg allt bra ut. Blodtrycket höll sig stabilt, det fanns enbart spår av äggvita i urinen, flödet på navelstränegn var endast lätt påverkat vilket dom inte bedömde som något allvarligt och jag mådde i det stora hela relativt bra!
Finally, Sofia var på väg hem! Efter att ha firat midsommar instängd på BB och sett Viktoria och Daniel bli Fru och man, sett nykläckta bebisar varje dag (ingen hit när man inte mår bra och bävar inför vad som kan tänkas hända) haft en utsikt som vätter mot psykintaget( behöver jag nämna att vi skämta om nummerlapp) hört lilleputtetåget tuta 2 miljoner gånger varje dag ( ett tåg för barn som finns på stora holmen i örebro) och efter att ha fått liggsår så skulle jag nu få åka hem till mitt kaotiska hem! ( vi hade precis flyttat)
Jag blev tyvärr kvar till måndagen den 21 juni då dom av någon anledning ville göra ytterligare ett flöde på navelsträngen. Men vad vill ni tänkte jag på en gång!? Kan dom bestämma sig! Timmarna kändes som långa dagar och på måndagen försvann min rumskompis Kristin då hon äntligen skulle få bli igångsatt. Jag vankade av och an och fick 14.00 ta mig ned tillspecialistmödravården och göra ett flöde. Jag tog det med en klackspark och tänkte bara på att dom sagt att allt innan sett bra ut. Kvinnan som gjorde flödet höll på väldigt länge och efter ett tag blev jag ruggigt nervös! När flödet var klart kalppade hon på mig och sa med mjuk och varm röst:
- Lycka till och sköt om dig nu!
Förra gången berättade dom resultatet på plats men inte nu? Och efter att hon sagt så så blev jag jätte rädd. Varför sa hon så?
Jag kom upp till BB och dom sa att jag skulle få träffa en läkare innan jag åkte hem så att jag kunde ställa mina frågor och såklart få reda på svaret på flödet. Timmarna gick och det blev kväll. Ringde på klockan och frågade om läkaren var på väg, vilket hon inte var. Det var tydligen full rulle en trappa ned på förlossningen och hon hade inte tid att komma idag och träffa mig. Jag fick då stanna en natt till och började gråta som ett litet barn då jag ville hem och bli kramad på och sova i min egen säng. Nu hade jag stortröttnat, men hade nog en känsla av att den där sängen och myset hemma var långt borta för min del.
Innan jag skulle lägga mig för kvällen så började jag smått få huvudvärk och gick för att dricka kaffe och se om det fanns någon själ man kunde prata med och då fördriva lite tid. Det var helt öde! Nästan så det ekade då de flesta fått åka hem med sina skatter och det endast var två personal som satt och tittade på tv i deras fikarum. Huvudvärken blev bara värre och värre och jag gick och bad om alvedon. Barnmorskan sa att jag var tvungen att försöka sova då det nog skulle hjälpa bäst. Sova!? Det enda jag tänkte på var flödet, min bebis som tyvärr sparkade väldigt lite och att jag började må illa. Barnmorskan bestämde att vi skulle göra ett CTG för att se hur han mådde. Efter många om och men så hittade vi bebis och hon fick sitta och hålla i koppen på magen för att få resultat på kurvan. Härtljuden såg bra ut men bebis verkade väldigt lugn och hon trodde nog att han var trött. Jag sa att jag tyckte hon skulle ta blodtrycket för att se om det möjligtvis kunde vara högt. Och ja högre var det och hon sa ännu en gång att jag måste sova. Hon värme riskuddar som jag fick ha i nacken och kom med iskalla handdukar till pannan. En riktig ängel var hon den natten! Hon kom med mer alvedon och mer blodtrycksmedicin och masserade min nacke. Huvudvärken blev starkare och jag började kräkas! Jag kräktes inte bara en gång utan tog täcket till toaletten då jag inte kunde sluta spy. Jag drack saft i mängder och spydde strax därefter. Detta höll i sig hela natten tills jag vid 8 på morgonen tog mig ut för att gå och hämta tandborsten. Luktade inte mumma kan jag lova.
Vid min säng stod läkaren och två barnmorskor som sa att jag skulle sätta mig ned varpå jag ursäktade mig och gick och spydde igen. När jag kom ut så tog dom blodtrycket och man såg på dom att det inte såg bra ut. En annan läkare kom in och presenterade sig och berättade att hon jobbade på neonatalavdelningen för förtidigt födda barn.
- Jag vill visa dig en pärm med bilder Sofia. Bilder på hur bebisar födda väldigt för tidigt ser ut.
Jag blev skakig och rädd. Bilderna rullade framför ögonen på mig och samtidigt som jag kollade i pärmen tog dom ytterligare blodtryck och pratade över huvudet på mig.
- Du ska förflyttas ned till förlossningen vännen då detta tyvärr inte ser så bra ut. Vi får inte bukt på blodtrycket och det finns mer personal och mer resurser där nere.
Dom berättade mitt i allt virrvarr att vi nog iallafall denna vecka skulle bli föräldrar. Bebis mår inte bra, mamma Sofia mår inte bra och det förbannade flödet som jag väntat så på att få svaret på var väldigt påverkat och bebis fick inte näring som han skulle.
Jag låg fortfarande i sängen och dom packade alla mina saker uppepå mig och sa att vi fort måste åka ned.
- Vänta, sa jag högt. Jag måste väl ringa min sambo nu?
- Ja det bör du nog göra.
Ringde till Roger pch berättade att detta inte ser bra ut och att jag nu skulle förflyttas till förlossningen. Man hörde på honom att han blev rädd och han sa att han skulle komma så fort han kunde. Vår bil hade precis gått sönder och underbara Ann-Charlotte skjutsade Roger så fort hon kunde. Jag låg redan på förlossningen när Roger kom och bröjade gråta så fort hans ansikte skymtade i dörröppningen.
Nu var båda skärrade och man förstod inte mycket av vad som pågick. Dom försökte sätta infarter i både händer och fötter och jag fick blodtrycksmedicin i dropp eftersom jag mådde så illa. Vi fick träffa läkaren jag skulle ha den dagen och han bröt tyvärr väldigt mycket och vi uppfattade inte mycket alls av det han sa.
Nu har jag tyvärr inte jornalen då jag inte vågar läsa om allt som hände. Och från det jag fick träffa läkaren så är allt snurrigt och jag minns inte mycket. Det pratades om att det var ett kejsarsnitt bokat till slutet av veckan efter att dom kollat blodtrycket en gång till. Dom gjorde sedan ett CTG och hade jätte svårt att hitta bebis och bebis verkade inte alls må bra då man knappt fick en kurva och bebis var för lugn. Han blev såklart påverkad av mitt skyhöga blodtryck och min rädsla går knappt att beskriva. Jag skakade som ett asplöv och var helt slut då jag inte fått behålla någon mat och fortfarande hade huvudvärk.
Efter svaret på CTG:n så kom läkaren in och sa att detta inte såg bra ut och att bebis måste komma idag. Det hade bokats ett snitt till 18.00 och nu var klockan cirka halv elva. Vi ska inte bli föräldrar nu, detta är fel, detta är ett skämt, detta händer inte!!! Jag ville bara dra täcket över huvudet och vakna upp någonstans där allt detta inte fanns. Radera det från världskartan tack! Nu vill Sofia inte vara med längre! Såhär ska det inte sluta. Det är ju 10 veckor kvar, minst!!! Vi tittade på varandra och ingen visste vad vi skulle säga. Det vi bävat för så länge blev plötsligt verklighet.
Det togs ett blodprov och någon gång vid tolv så kommer läkaren in och berättar att mina levervärden inte ser bra ut och att mitt blod sakta slutar att koagulera (levra sig) Han fortsätter och säger att för varje minut vi väntar så blir blodet sämre och det kommer sluta med att jag förblöder om jag blir snittat. Värdet på blodet visade sämre och sämre resultat väldigt fort. Mitt blodtryck var uppe i nära 250/140 och bebis mående var inte bra alls.
- Du kommer snittas nu snart, det är bokat ett snitt till kl 13.00.
Nu tog det fart i personalen på förlossningen och jag kan lova att det inte fanns mycket resurser över till andra som skulle föda barn. Mitt i allt detta så ringde vi våra familjer och ett par vänner för att berätta att bebis skulle tas ut med urakutkejsarsnitt och jag ville även berätta för mina kära hur mycket jag älskade dom och att speciellt min mamma skulle veta vad hon betyder för mig. FY FAN vad rädd jag var! Jag skrek och sa dumma saker, jag skrek att jag ville åka hem och att jag var rädd för att dö! Jag ville inte sövas, jag ville inte vara sjuk och jag ville leva tills jag blir nära 100 år.
Havandeskapsförgiftning är ett jätte allvarligt tillstånd och jag fick den värsta sorten du kan tänka dig, uppepå det lägger vi på risk för förblödning och även riskerna det innebär att bli sövd och snittat när man redan är jätte sjuk. Visst skrek jag konstiga saker enbart på grund av min rädsla men den nära döden känslan jag hade går inte att sätta ord på. Jag fick Roger att lova mig att jag skulle vakna och jag fick honom även att lova att ta hand om pojken om jag nu mot förmodan skulle gå bort. Jag berättade hur mycket jag älskade honom och sa vilken bra pappa han kommer bli, med eller utan mig. Ja detta låter löjligt jag vet! Men utifall så ville jag att dessa skulle veta hur jag kände. Jag behövde det för att kunna slappna av en aning.
Nu rusade folk och jag hade 2 sköterskor som fortfarande kämpade med infaret i händerna, 2 satte kateter och klädde även av mig. Det var fullt med grönklädda personer inför operationen och någon kvinna presenterade sig och sa att hon skulle vara med mig ända tills jag vaknade. Jag kollade upp över mitt huvud och fick se Roger mitt i allt kaos och båda grät. Helt vit var han och han försökte ge mig ett leende men det kunde inte dölja det jag såg att han kände. Jag rullades iväg och på väg mot operationen så frågade dom massa frågor och berättade 100 saker. Jag lyftes över på en annan brits och rullades in i operationssalen där det var FULLT med folk! Dom var redo till tusen och kvinnan som skulle vara med mig sa;
- Nu kan ni säga hejdå för detta måste gå fort.
Vi pussades snabbt och Roger fick lämna rummet. Jag kände att dom tejpade på magen och hör och häpna så rakade dom mig och sen blev det kallt som attan då dom smetade på operatiosngeggan.
- Sofia, nu ska du andas 3 DJUPA andetag.
En...två...
Kl 13.13 den 22 Juni 2010 kom Filip Hans Erik Karlsson till världen. Han vägde 1190 gram och var 38 cm lång och mätte 27,5 cm i huvudomfång ♥♥♥
Han skrek när han kom ut och mådde bra. Väl uppe på neonatalavdelningen fick dom göra endast ett återupplivningsförsök. Redan samma dag han föddes fick han ligga på sin pappas bröst ♥
Vi var nu föräldrar till en väldigt liten kille som tillsammans med oss hade en lång resa framför sig. Vår kämpe vår stora stolhet, mamma och pappa älskar dig oändligt mycket Filip ♥♥♥
När han var 2 dagar gammal orkade inte hans lungor och han behövde läggas i respirator, däri låg han 2 dygn tills han åter kunde andas lite själv med hjälp av lite andningshjälp och syrgas.
6 dagar gammal här ovanför ♥
Inlindad till tusen:) Ni ser han gula hörselskydd ovanför de orangea banden:)
1 månad gammal ♥
Idag ♥
Tack för att just du orkade läsa! ♥
Den 17 juni blev jag i vecka 29+4 inlagd med högt blodtryck på BB. Jag fick dela rum med en jätte trevlig tjej som väntade en liten flicka, mamman hade även hon högt blodtryck men var beräknad vilken dag som helst. När man ligger inne för högt blodtryck så är det vila som gäller, inte så enkelt alla gånger då man får panik av att bara ligga! Vi två blivande mammor tjattrade på rätt bra om dagarna och drömde oss bort, Kristin drömde om att få komma hem med bebis och jag drömde om att få komma hem och växa mig ännu större.
Mitt blodtryck dummade sig varje dag och ville inte hålla sig nere trots en hel del mediciner. Jag gjorde CTG-kurvor 3-4 stycken varje dag och hann göra 2 tillväxtultraljud och så kollade dom hur flödet på navelsträngen såg ut. På söndagen den 20 juni såg allt bra ut. Blodtrycket höll sig stabilt, det fanns enbart spår av äggvita i urinen, flödet på navelstränegn var endast lätt påverkat vilket dom inte bedömde som något allvarligt och jag mådde i det stora hela relativt bra!
Finally, Sofia var på väg hem! Efter att ha firat midsommar instängd på BB och sett Viktoria och Daniel bli Fru och man, sett nykläckta bebisar varje dag (ingen hit när man inte mår bra och bävar inför vad som kan tänkas hända) haft en utsikt som vätter mot psykintaget( behöver jag nämna att vi skämta om nummerlapp) hört lilleputtetåget tuta 2 miljoner gånger varje dag ( ett tåg för barn som finns på stora holmen i örebro) och efter att ha fått liggsår så skulle jag nu få åka hem till mitt kaotiska hem! ( vi hade precis flyttat)
Jag blev tyvärr kvar till måndagen den 21 juni då dom av någon anledning ville göra ytterligare ett flöde på navelsträngen. Men vad vill ni tänkte jag på en gång!? Kan dom bestämma sig! Timmarna kändes som långa dagar och på måndagen försvann min rumskompis Kristin då hon äntligen skulle få bli igångsatt. Jag vankade av och an och fick 14.00 ta mig ned tillspecialistmödravården och göra ett flöde. Jag tog det med en klackspark och tänkte bara på att dom sagt att allt innan sett bra ut. Kvinnan som gjorde flödet höll på väldigt länge och efter ett tag blev jag ruggigt nervös! När flödet var klart kalppade hon på mig och sa med mjuk och varm röst:
- Lycka till och sköt om dig nu!
Förra gången berättade dom resultatet på plats men inte nu? Och efter att hon sagt så så blev jag jätte rädd. Varför sa hon så?
Jag kom upp till BB och dom sa att jag skulle få träffa en läkare innan jag åkte hem så att jag kunde ställa mina frågor och såklart få reda på svaret på flödet. Timmarna gick och det blev kväll. Ringde på klockan och frågade om läkaren var på väg, vilket hon inte var. Det var tydligen full rulle en trappa ned på förlossningen och hon hade inte tid att komma idag och träffa mig. Jag fick då stanna en natt till och började gråta som ett litet barn då jag ville hem och bli kramad på och sova i min egen säng. Nu hade jag stortröttnat, men hade nog en känsla av att den där sängen och myset hemma var långt borta för min del.
Innan jag skulle lägga mig för kvällen så började jag smått få huvudvärk och gick för att dricka kaffe och se om det fanns någon själ man kunde prata med och då fördriva lite tid. Det var helt öde! Nästan så det ekade då de flesta fått åka hem med sina skatter och det endast var två personal som satt och tittade på tv i deras fikarum. Huvudvärken blev bara värre och värre och jag gick och bad om alvedon. Barnmorskan sa att jag var tvungen att försöka sova då det nog skulle hjälpa bäst. Sova!? Det enda jag tänkte på var flödet, min bebis som tyvärr sparkade väldigt lite och att jag började må illa. Barnmorskan bestämde att vi skulle göra ett CTG för att se hur han mådde. Efter många om och men så hittade vi bebis och hon fick sitta och hålla i koppen på magen för att få resultat på kurvan. Härtljuden såg bra ut men bebis verkade väldigt lugn och hon trodde nog att han var trött. Jag sa att jag tyckte hon skulle ta blodtrycket för att se om det möjligtvis kunde vara högt. Och ja högre var det och hon sa ännu en gång att jag måste sova. Hon värme riskuddar som jag fick ha i nacken och kom med iskalla handdukar till pannan. En riktig ängel var hon den natten! Hon kom med mer alvedon och mer blodtrycksmedicin och masserade min nacke. Huvudvärken blev starkare och jag började kräkas! Jag kräktes inte bara en gång utan tog täcket till toaletten då jag inte kunde sluta spy. Jag drack saft i mängder och spydde strax därefter. Detta höll i sig hela natten tills jag vid 8 på morgonen tog mig ut för att gå och hämta tandborsten. Luktade inte mumma kan jag lova.
Vid min säng stod läkaren och två barnmorskor som sa att jag skulle sätta mig ned varpå jag ursäktade mig och gick och spydde igen. När jag kom ut så tog dom blodtrycket och man såg på dom att det inte såg bra ut. En annan läkare kom in och presenterade sig och berättade att hon jobbade på neonatalavdelningen för förtidigt födda barn.
- Jag vill visa dig en pärm med bilder Sofia. Bilder på hur bebisar födda väldigt för tidigt ser ut.
Jag blev skakig och rädd. Bilderna rullade framför ögonen på mig och samtidigt som jag kollade i pärmen tog dom ytterligare blodtryck och pratade över huvudet på mig.
- Du ska förflyttas ned till förlossningen vännen då detta tyvärr inte ser så bra ut. Vi får inte bukt på blodtrycket och det finns mer personal och mer resurser där nere.
Dom berättade mitt i allt virrvarr att vi nog iallafall denna vecka skulle bli föräldrar. Bebis mår inte bra, mamma Sofia mår inte bra och det förbannade flödet som jag väntat så på att få svaret på var väldigt påverkat och bebis fick inte näring som han skulle.
Jag låg fortfarande i sängen och dom packade alla mina saker uppepå mig och sa att vi fort måste åka ned.
- Vänta, sa jag högt. Jag måste väl ringa min sambo nu?
- Ja det bör du nog göra.
Ringde till Roger pch berättade att detta inte ser bra ut och att jag nu skulle förflyttas till förlossningen. Man hörde på honom att han blev rädd och han sa att han skulle komma så fort han kunde. Vår bil hade precis gått sönder och underbara Ann-Charlotte skjutsade Roger så fort hon kunde. Jag låg redan på förlossningen när Roger kom och bröjade gråta så fort hans ansikte skymtade i dörröppningen.
Nu var båda skärrade och man förstod inte mycket av vad som pågick. Dom försökte sätta infarter i både händer och fötter och jag fick blodtrycksmedicin i dropp eftersom jag mådde så illa. Vi fick träffa läkaren jag skulle ha den dagen och han bröt tyvärr väldigt mycket och vi uppfattade inte mycket alls av det han sa.
Nu har jag tyvärr inte jornalen då jag inte vågar läsa om allt som hände. Och från det jag fick träffa läkaren så är allt snurrigt och jag minns inte mycket. Det pratades om att det var ett kejsarsnitt bokat till slutet av veckan efter att dom kollat blodtrycket en gång till. Dom gjorde sedan ett CTG och hade jätte svårt att hitta bebis och bebis verkade inte alls må bra då man knappt fick en kurva och bebis var för lugn. Han blev såklart påverkad av mitt skyhöga blodtryck och min rädsla går knappt att beskriva. Jag skakade som ett asplöv och var helt slut då jag inte fått behålla någon mat och fortfarande hade huvudvärk.
Efter svaret på CTG:n så kom läkaren in och sa att detta inte såg bra ut och att bebis måste komma idag. Det hade bokats ett snitt till 18.00 och nu var klockan cirka halv elva. Vi ska inte bli föräldrar nu, detta är fel, detta är ett skämt, detta händer inte!!! Jag ville bara dra täcket över huvudet och vakna upp någonstans där allt detta inte fanns. Radera det från världskartan tack! Nu vill Sofia inte vara med längre! Såhär ska det inte sluta. Det är ju 10 veckor kvar, minst!!! Vi tittade på varandra och ingen visste vad vi skulle säga. Det vi bävat för så länge blev plötsligt verklighet.
Det togs ett blodprov och någon gång vid tolv så kommer läkaren in och berättar att mina levervärden inte ser bra ut och att mitt blod sakta slutar att koagulera (levra sig) Han fortsätter och säger att för varje minut vi väntar så blir blodet sämre och det kommer sluta med att jag förblöder om jag blir snittat. Värdet på blodet visade sämre och sämre resultat väldigt fort. Mitt blodtryck var uppe i nära 250/140 och bebis mående var inte bra alls.
- Du kommer snittas nu snart, det är bokat ett snitt till kl 13.00.
Nu tog det fart i personalen på förlossningen och jag kan lova att det inte fanns mycket resurser över till andra som skulle föda barn. Mitt i allt detta så ringde vi våra familjer och ett par vänner för att berätta att bebis skulle tas ut med urakutkejsarsnitt och jag ville även berätta för mina kära hur mycket jag älskade dom och att speciellt min mamma skulle veta vad hon betyder för mig. FY FAN vad rädd jag var! Jag skrek och sa dumma saker, jag skrek att jag ville åka hem och att jag var rädd för att dö! Jag ville inte sövas, jag ville inte vara sjuk och jag ville leva tills jag blir nära 100 år.
Havandeskapsförgiftning är ett jätte allvarligt tillstånd och jag fick den värsta sorten du kan tänka dig, uppepå det lägger vi på risk för förblödning och även riskerna det innebär att bli sövd och snittat när man redan är jätte sjuk. Visst skrek jag konstiga saker enbart på grund av min rädsla men den nära döden känslan jag hade går inte att sätta ord på. Jag fick Roger att lova mig att jag skulle vakna och jag fick honom även att lova att ta hand om pojken om jag nu mot förmodan skulle gå bort. Jag berättade hur mycket jag älskade honom och sa vilken bra pappa han kommer bli, med eller utan mig. Ja detta låter löjligt jag vet! Men utifall så ville jag att dessa skulle veta hur jag kände. Jag behövde det för att kunna slappna av en aning.
Nu rusade folk och jag hade 2 sköterskor som fortfarande kämpade med infaret i händerna, 2 satte kateter och klädde även av mig. Det var fullt med grönklädda personer inför operationen och någon kvinna presenterade sig och sa att hon skulle vara med mig ända tills jag vaknade. Jag kollade upp över mitt huvud och fick se Roger mitt i allt kaos och båda grät. Helt vit var han och han försökte ge mig ett leende men det kunde inte dölja det jag såg att han kände. Jag rullades iväg och på väg mot operationen så frågade dom massa frågor och berättade 100 saker. Jag lyftes över på en annan brits och rullades in i operationssalen där det var FULLT med folk! Dom var redo till tusen och kvinnan som skulle vara med mig sa;
- Nu kan ni säga hejdå för detta måste gå fort.
Vi pussades snabbt och Roger fick lämna rummet. Jag kände att dom tejpade på magen och hör och häpna så rakade dom mig och sen blev det kallt som attan då dom smetade på operatiosngeggan.
- Sofia, nu ska du andas 3 DJUPA andetag.
En...två...
Kl 13.13 den 22 Juni 2010 kom Filip Hans Erik Karlsson till världen. Han vägde 1190 gram och var 38 cm lång och mätte 27,5 cm i huvudomfång ♥♥♥
Han skrek när han kom ut och mådde bra. Väl uppe på neonatalavdelningen fick dom göra endast ett återupplivningsförsök. Redan samma dag han föddes fick han ligga på sin pappas bröst ♥
Vi var nu föräldrar till en väldigt liten kille som tillsammans med oss hade en lång resa framför sig. Vår kämpe vår stora stolhet, mamma och pappa älskar dig oändligt mycket Filip ♥♥♥
När han var 2 dagar gammal orkade inte hans lungor och han behövde läggas i respirator, däri låg han 2 dygn tills han åter kunde andas lite själv med hjälp av lite andningshjälp och syrgas.
6 dagar gammal här ovanför ♥
Inlindad till tusen:) Ni ser han gula hörselskydd ovanför de orangea banden:)
1 månad gammal ♥
Idag ♥
Tack för att just du orkade läsa! ♥
